Blogg

Alliansfrihet i fred och neutralitet i krig?!

”Alliansfrihet i fred och neutralitet i krig”, denna devis har många av oss litet äldre levt med hela vår livstid, många har t o m lojalt och med stor yrkesstolthet arbetat inom Försvarsmakten, där man har utgått från att Sverige som nation i fred, kris och krig skulle agera utgåendefrån dessa grundvärden – och värderingar.

För bara 20 år sedan omfattade den årliga värnplikten ca 35 000 ungdomar. Efter ett antal års ”vila” ska nu åter ”något tusental kallas in”, där det inte är helt klart vem/vilka som ska kallas in och för vilka förband dessa ska utbildas. Denna utbildning synes syfta till att organisera förband för insatser även nationellt – en verklighet som försvann för ett antal år sedan. Fram till nedläggningen kunde I 15/Fo 34, inom ca 6 veckor, mobilisera nästan 4 ggr så många förband som hela Sverige klarar av i dag – inom ca 12 månader?!

De baltiska staterna, Storbritannien, Polen, Tyskland, Holland, Norge, Danmark m fl m fl har valt att ansluta sig till NATO – varför, jo, med den verklighet och de smärtsamma minnen som dessa har från två världskrig har man insett att just ALLIANS, och inte NEUTRALITET, mot ”onda krafter”, är den enda vägen att bevara frihet, oberoende och självbestämmande.

Sverige vidhåller envist att inte ansluta sig till NATO – men skickar enheter till Mali, Afghanistan, m fl krigshärdar, där  (numera) ”peacekeeping” t o m har ändrats till ”peace enforcement” – och den officer som inte vill delta i dessa ”missioner” avskedas –  en ”verklighet” som många har har levt med i mer än 10 år!?

Sverige satsar i stort sett alla resurser (ca 48 mdkr) på utlandsinsatser, medan det nationella försvaret och krisberedskapen hålls på mycket låga nivåer?!

Denna alliansfrihet och neutralitet, jämte omfattande utlandsinsatser innebär, trots allt, att man nu ansluter sig till den brittiskledda elitstyrkan Joint Expeditionary Force (JFC). Försvarsministern försöker leda i bevis ”att man nu försöker lägga ett stärkt och sammanlagt säkerhetspussel”!?

JCF är inte en stående styrka utan en resurs med utvalda förband som ska sättas utifrån behoven i en given situation, där varje land ska besluta självt om man vill delta i övningar eller insatser (BT lördag 1 juli).

Med det ovan redovisade som grund frågar man sig, ”vad i hela världen menar vi och vad vill vi”, vad ska allmänheten tro eller (kunna) tycka. Detta är ju helt ologiskt, obegripligt och skapar knappas tilltro till den politiska majoritetens omdöme.

I stället borde vi omvärdera hela försvarspolitiken, därmed skrota alliansfriheten och omgående ansluta oss till NATO, för att solidariskt och entydigt arbeta för fred, frihet, solidaritet och därmed bygga en stabil försvarspolitik – tillsammans med likasinnade utpräglade demokratier.

När nu Ryssland och Kina avser genomföra gemensamma övningar i Östersjön, noterar man signaler som snarare pekar på hot än en önskan om fred och samförstånd. Månne vi tvingas acceptera framtida liknande ”övningar” (m fl kommande ”provokationer”), för att med Alliansfrihet och Neutralitet som (fortsatta) utgångspunkter säkra en betydande handel med dessa ”demokratiska stormakter”???

Vad ska man tro, och vem kan man egentligen lita på???